Sirpa Virta: Säkerhetsutopi
Tankar kring det nya programmet för den inre säkerheten Det nya, ståtliga programmet för den inre säkerheten 2008, ”Ett säkert liv för alla”, och dess åtskilliga förberedande rapporter låg hela sommaren på mitt skrivbord på universitetet i väntan på att jag skulle ha en lämplig tidpunkt att fördjupa mig i ämnet. Jag var i alla fall tvungen att klämma in det i tidtabellen innan de nya studenterna i magisterprogrammet i säkerhetsförvaltning skulle anlända i början av höstterminen. Eftersom sommaren i stort sett är den enda tidpunkten då en universitetslärare har möjlighet att skriva vetenskapliga artiklar fick det nya programmet för den inre säkerheten omedelbart i början av augusti plats i kapitlet om Europeiska unionens säkerhetsstrategier i boken Security in Everyday Life, som ges ut i Kanada senare i år. Den första analysen av programmet baserade sig därför på lite andra kriterier än om syftet varit att förbereda föreläsningar i säkerhetsförvaltning. Det är egentligen inte fråga om en jämförande undersökning, utan det finländska programmet behandlas parallellt med de nya nederländska och brittiska programmen för nationell säkerhet. Infallsvinkeln är hur de förhåller sig till EU:s strategier för säkerhet och terroristbekämpning. Syftet med den här kolumnen är ändå inte att upprepa de iakttagelser som presenteras i det ovannämnda kapitlet i boken. Däremot ska jag snarare behandla idén än innehållet i programmet Ett säkert liv för alla, inspirerad av tankarna i en annan undersökning jag nyligen läste. Även om det hör till mina arbetsuppgifter att läsa så gott som all tillgänglig litteratur om säkerhet, polisverksamhet och förvaltning kommer jag tyvärr rätt sällan över en bok som verkligen väcker tankar och utgör en så stor intellektuell utmaning att jag återgår till den om och om igen. Boken The Safety Utopia (Kluwer Academic Publishers, 2005) av professor Hans Boutellier, som jag senast träffade i Amsterdam i november, har visat sig vara en sådan pärla. Därifrån kommer också rubriken till den här kolumnen. Utopin i Boutelliers bok syftar på ett eftersträvansvärt tillstånd av säker frihet (safe freedom). Begreppet säker frihet förenar två saker vars relation varit och är ett grundläggande filosofiskt och praktiskt problem i västerländsk stats- och samhällsvetenskap. I vardagsspråket är en utopi däremot någonting som sannolikt anses ouppnåeligt, som snarast är en dröm. Inom vetenskapsteorin har begreppet utopi också negativa konnotationer; utopin innehåller också ett frö till totalitarism. Till exempel Orwells utopi karaktäriseras av en fullständig säkerhet, som dock bygger på fullständig kontroll. En fullständigt säker fullständig frihet har inte ansetts möjlig, utan ökad säkerhet har alltid ansetts inskränka och minska friheter. Ett uttryck för säker frihet, som reflekterar människors hedonistiska krav om optimalt skydd och optimal säkerhet samtidigt med maximal frihet, är bungyjump. Människor tar gärna även stora risker i livet, så länge som de kan vara säkra på att det i sista hand är tryggt. Vem skulle dyka från hög höjd med huvudet före mot asfalten om man inte var helt säker på att repet studsar upp tillbaka innan man slår ner i marken? Också andra extremsporter är exempel på sådant risktagande. Boutelliers analys visar också att offer - i vid bemärkelse -, särskilt efter terrordåden 2001 (men redan efter tidigare dramatiska händelser), förenar människor och syften och harmoniserar handlingsprogram. Säkerhetsfrågor har i och för sig även potential att ge moraliska impulser såväl i politiskt beslutsfattande som i lokala samhällen. Att förena moral med politik innebär bland annat att lyfta fram empati och solidaritet. Säkerhetsutopi betyder därför att det finns hopp. I stället för tänkesättet i risksamhället, där det främsta och ofta enda syftet är att förebygga det onda, kunde syftet vara att främja det goda. Boutellier erkänner själv att förverkligande av utopier är ett politiskt och ofta ideologiskt projekt, som lätt stöter på politikens kalla realiteter. Politiskt engagemang är därför enligt honom en förutsättning för välfärdssamhällelig politik för inre säkerhet. Staten förväntas garantera säkerhet, alltmer också då människor själv tar risker som äventyrar säkerheten. Programmet för den inre säkerheten strävar därför uttryckligen, i enlighet med rubriken, efter ett säkert liv för alla. Alltför mycket ansvar överför det inte (ännu) på individen, utan det utgår från att Finland inom ramen för och med hjälp av välfärdssamhället också i fortsättningen ska vara det säkraste landet i Europa. Ett litet orosmoment när det gäller genomförandet av programmet är kanske att det finns tecken på en säkerhetsinflation; när säkerheten kopplas till så gott som alla delar av det mänskliga livet och när den införs i strategier som EU överöser lokalförvaltningen med blir den lätt urvattnad på de lägsta genomförande nivåerna och intresserar inte heller allmänheten nämnvärt. Säkerhetsprogram förmedlar kanske också mer allmänt en lite väl utopistisk ton, som varken känner igen eller erkänner att säkerheten är en existentiell paradox. Varken staten eller programmet för den inre säkerheten kan motverka den. Säkerhetens existentiella paradox betyder att livet i grunden är sårbart; vi kommer alla att dö någon gång. Jag vill dock inte avsluta min kolumn i dystra och pessimistiska tongångar. Jag påpekar därför avslutningsvis att det finländska programmet för den inre säkerheten är bra och lovande mätt i politisk kompetens. Kriterier för en strategis eller ett programs politiska kompetens är att de är administrativt genomförbara, acceptabla, att de motsvarar samhällets värderingar och behov och att de fördelas jämlikt. Sirpa Virta  Tillbaka  Utskrift |
SÄKERHETSUTOPI?